hannas.

Kärlek. Ett så fint ord som ändå är så mycket mer än bara fint. Det är fantastiskt, underbart, glädjande, roligt, magiskt. Men det är också brustna hjärtan och brustna löften. Det är saknad, förtvivlan och besvikelse. Det är orättvisor. Och visst gör det en rädd. För kärlek kan både vara det finaste som finns samtidigt som det kan vara raka motsatsen.

Mitt liv gick i bitar för 9 månader sen. Totalt. Och allt det jag kände, är obeskrivligt. Hur jag somnade med ögon så röda som det gick. Hur jag vaknade mitt i natten och grät. Hur jävla ensam jag kände mig. Jag var vilse och jag var så rädd. Från att åka från ett helt fantastiskt förhållande och tro att allt är som vanligt till att komma hem till ett hejdå. För mig fanns inte det och det gör det inte idag heller.

Från juni förra sommaren till idag har jag lärt mig vad kärlek är. På riktigt. Jag har sett de flesta sidor av den. Jag har sett besvikelsen, jag har sett lyckan och jag har sett förlusten. Oavsett vad, så tänker jag stå som vinnare i slutet. Och det hoppas jag att Ni också tänker göra.